Sarpen
T/S Sarpen - Simrishamn

S A R P E N

Startsidan
   
  Seglingar:
Ungdomssegling
dot Åhus-seglingar 2017
Piratseglingar
Kvällsseglingar
'Vår Skuta'
Äpplemarknaden
 
Sarpen på Facebook
Gästbok
Bokning och information
   
  Kort & gott om:
Verksamhet
Reseberättelser
Askspridning
Historia
Tekniska data
Priser
   
  Media:
Bilder - gamla
Bilder - nya
Filmer
Winamp-skins
   
  Organisationer:
"Vår skuta"
SSF
Andra skutor på Österlen
dot Baltic Pass
M.A.S.T
Sensus
Sponsorer
Länkar till Skutor, Scouting och marin anknytning
   
  Lite praktiskt om:
Dagersignaler
Fyrkaraktärer
Knopar
Lanternor
Morsekod
Riggtyper
Sarpens segel
Semaforflaggor
Splitsar m.m.
Signalflaggor
Sjötermer
Utmärkning
Vaktschema
Väjningsregler
 

I Hansans kölvatten till Rostock - 2008

 
Tysk gästflagg

Karlskrona-Rostock-Simrishamn 3-10 augusti

Påmönstring klockan 12 och avgång 15 – ingen mjukstart här inte. Efter presentation av nyckelbesättning, upprop av elever, fartygsgenomgång och snabblunch var alla redo att gemensamt med övriga skutor i Karlskrona gå till havs för att sätta segel och laddade med bästa tävlingshumör invänta startskottet till årets Hanse Sail.

Hansa betyder förresten “grupp”, “följe”, “skara” och det är ju just det racet handlar om. En grupp båtar som har följe...

Först i raden var Rostocks Brandvärnsbåt, en röd-vit stålbåt målad i klassiska hansa-färger, som sprutade vattenkaskader åt alla håll med sina stora brandsprutor, därefter Karlskronas egen Post Hiorten som är upphovet till hela detta jippo, tätt följd av Sarpen mfl.

Hiorten Race är för  övrigt en årligt återkommande regatta mellan Karlskrona och Rostock i forna Östtyskland. Racet har uppkallats efter postbåten Hiorten, byggd 1692, som gick i reguljärtrafik med post mellan södra Sverige och Tyskland. Dagens Post Hiorten är en exakt kopia av originalet och var färdigbyggd i maj 1999. Årets Hiorten Race är det tolfte av sitt slag som dessvärre slutade redan innan det hann börja!

Skutor

Tävlingsledningen hade nämligen strax efter lunch beslutat att ställa in årets race pga den stormvarning som utfärdats för måndagen. Detta gjorde att flera skutor beslöt sig för att ligga kvar i Karlskorna och därigenom inte heller delta i söndagens eskadersegling. Vi tuffa östersjöseglare från Simrishamn räddes dock ingen annalkande storm utan hissade storen och tuffade för motor så sakteliga ner mot Hasslöbron och vidare bort mot Hanö. Ganska snart tilltog vinden i styrka och väl utanför skärgårdens läande kust blev sjögången kraftigare och kraftigare vilket gjorde det svårt för intendenten att motivera sin byssapersonal att hålla till under däck. Efter ett par timmar nådde vi Hanö NÖ udde där vi gjorde ett slag och gick in i sundet mellan Malkvarn och Hanö på vår väg mot Nogersunds fiskehamn. Att ligga på Hanö hade vi för länge sedan insett var en omöjlighet med tanke på den SV storm som var i antågande. Strax efter åtta var vi förtöjda och kunde i lugn och ro njuta av kasslergryta med ris. Besättningen som klarat sig bra under den inledande tuffa seglatsen fick sig en välbehövlig vila under natten.

Vaknade halv sex av att det störtregnade och blåste rejält. Gick upp för att dra presenningen över mesanluckan samt fästa det nya fina bomtältet (f ö sponsrat av Michelsen Bil och Ystad Sail) över storluckan för att minimera vattenläckage. Regnet höll på fram till lunch och förmiddagen ägnades åt lite “skolbänksutbildning” om förtöjningar, segel, segelsättning mm. En lektion om de fem vanligaste knoparna som jag ville att de skulle lära sig hann vi också med innan lunch och brand- och övergivande-av-fartygs-övningen tog vid i solen uppe på däck. När man inte kan segla till sjöss får man leka i hamn istället. Sålunda delades gruppen in två och två och alla fick öva på att skifta backstag på såväl stor som mesan, fästa fendrar med olika knopar, prova klätterselar samt klättra ut på peket. Solen lyste från och till och vinden tilltog i styrka hela tiden. Under alla de år jag seglat med Sarpen har jag upplevt många olika vädersituationer både till sjöss och i hamn men har aldrig förut behövt ligga inblåst i en hamn ett helt dygn. Förmodligen har jag väl haft tur. Inte särskilt kul – men säkerhet går före allt.

Tisdag morgon visade det sig att vinden mojnat ut till ca 10-15 m/s VNV vilket var ganska okej för oss som skulle smyga längs kusten ner till Skillinge för att där mönstra  på Karin och Axel som valt att köra hem familjens bil till Skillinge istället för att korsa Hanöbukten med oss.

Innan losskastning stegade jag bort till den nyöppnade skeppshandeln som låg längst söderut i fiskehamnen för att inhandla en ny pump till byssavasken. Och vilken tur – dom hade ett enda exemplar på lager. 1.198 kronor kostade den vilket jag inte kunde betala eftersom butikens kortdragaren ännu inte var installerad, så det blev till att få en faktura istället.

Tidigare på morgonen hade jag bytt och splitsat i nya kåsor i klyvarskotet eftersom tågvirket var slut och innan vi gav oss iväg revade vi både stor och mesan för att få en lugnare gång. Klyvaren hade “nödbeslagits” med ett par sejsingar i styrbords kätting för att snabbt kunna beslås av när det var dags att hissa. Man kan inte vara nog så förberedd när det blåser på Hanöbukten.

Vi gick till Skillinge som planerat och var där strax före halv fyra. Fick lite svårt att lägga till på den yttre piren pga blåsten och ännu värre var det att komma därifrån när vi väl fått på Karin, Axel och lite proviant. Som tur var kom lite besättning från Klara Marie till undsättning och med hjälp av båtshakar och handkraft lyckades vi efter en dryg halvtimme få ut henne från kajen igen och kunde fortsätta vår seglats söderut där ett bråkigt Sandhammaren väntade på oss.

Blå skuta Länsning

Mina farhågor besannades – efter Sandhammaren byggde sjön upp mer och mer och natten blev tuff för nykomlingarna. Hundvakten var min, som vanligt. Normalt är det ganska lugnt att ha den för man kan ju sova lite både före och efter vakten men pga sjögången och Sarpens rullande var det stört omöjligt att få någon ro i kojen denna natt. Så när timmen var slagen och jag overallklädd klev upp på däck strax före midnatt för att gå på min vakt, var jag allt utom pigg. Natten var svart men full med ljus från såväl tusende stjärnor från ovan som mängder av lanternor från båtar på väg. Det var intressant och bra att ha AIS:en (Automatic Identification System= automatiskt identifikationssystem) och radarn att jobba med.På AIS:en kan man få information om de andra båtarna såsom namn, riktning, fart, position, destination, djupgående, längd, vilken frakt det har, anropssignal mm. Men framförallt kan vi ge dem information om ifall vi är under segel eller går för motor vilket är av stor vikt att känna till. Ett pärlband av båtar var på väg både österut och västerut och det gällde att hålla koll på hur de gick. Det var tur att vi var observanta för vi upptäckte att en stor fraktare som vi haft på kollisionskurs ett tag tydligen inte tänkte väja för oss. I sista stund väjde vi undan så att han kunde passera på vår babordssida. Han höll god fart och passerade endast ett fåtal hundra meter bort. Obehagligt och onödigt  tyckte både Fredrik och jag och man undrar om de överhuvudtaget hade sett oss.Visserligen var havet inte lika tättrafikerat under hansatiden men jag undrade ändå hur de kunde hålla koll på andra båtar och hålla undan för varandra när man bara hade segel till hjälp. Men så klart var de skickligare seglare på den tiden. Passet var blåsigt och gungigt och den gamla damen spjärnade emot så gott hon kunde i vågorna vilket gjorde henne tungstyrd. Två unga elever i vår vakt var båda sjösjuka och kämpade hårt i mörkret med att få knäckebrödet att stanna kvar i magen och inte falla i sömn stående. Tredje personen i vaktlaget var därmed ganska ensam på sin post och detta gick ju inte an så jag ryckte in och stod till rors i en och en halv timme. Slitsamt men ändå positivt för troligen var detta den bidragande orsaken till att jag efter avslutad vakt föll i sömn innan huvudet ens nådde kudden. Jag fick härliga tre timmars sömn innan det var dags för frukost och sedan vaktskifte igen. Så här är det att vara nyckelbesättning – jobba fyra timmar – ledig fyra. När man seglar flera dygn i sträck i hårt väder kan detta vara ganska påfrestande – särskilt som man som instruktör dessemellan också ska ha undervisning och lära eleverna ett och annat. Å andra sidan slipper man ju laga mat, diska, städa toaletter, skrubba däck och andra mindre roliga sysslor som ingår i elevernas vardag……ja allt har ju sina fördelar och nackdelar.

Hansans stormaktstid var främst under 1200-1500-talet men intresset för Hansan och hansakoggarna är fortfarande stort i Tyskland, vilket vi erfor senare under Rostock-dagarna. Som hansestäder brukar man inräkna Hamburg, Rostock, Bremen, Lübeck, Stralsund, Greifswald och Wismar vilka alla fortfarande med stolthet kallar sig för “hansestäder”. För att få ekonomi och god avkastning på seglatserna blev det nödvändigt att skapa bättre och mera lastvänliga båtar än vikingaskeppen. Koggarna kan man säga var dåtidens “värstingskepp” vilka till skillnad från vikingabåtarna hade sågade bordsplank. Skeppen var ofta över 20 meter långa och dess flata, kravellbyggda botten gjorde det möjligt för dem att vid ebb bli stående på botten utan att välta. Bredden var ca 8 meter och de höga klinkbyggda friborden var över 5 meter höga midskepps. Längst akterut fanns ett tidstypiskt högre akterkastell. Koggen har endast en mast försedd med ett stort råsegel. Malmökoggen “Tvekamp av Elbogen” var en av de koggar som fanns på plats i Rostock. Malmökoggen är en nybyggd fullskalekopia av den medeltidskogg vars vrak man 1991 fann utanför Skanör. Tvekamp av Elbogen sjösattes 2001 och är idag världens näst största seglande medeltidskogg. Endast Wissemara av Wismar är större. Flera gånger de senaste åren har malmökoggens märkliga silhuett varit synbar utanför Österlens kust då hon varit på väg till bl a varvet i Skillinge för reparation och underhåll.

Skutor i Rostock

Tjugofyra timmar efter losskastningen i Skillinge var vi vid 15-tiden framme vid inloppet till Warnemünde och avvaktade vidare instruktioner om när vi fick gå in i flodmynningen. Seglatsen in till Rostock tog ca trettio minuter. Vi låg förtöjda på kajplats 82 utanpå Ingo, Kvartsita och Helene.

Torsdagen bjöd på varmt och soligt väder vilket gjorde hela evenemanget mera angenämt för våra 22 tyska gästseglare. Mat och dryck togs ombord från ett cateringföretag och vid elvatiden stävade vi ut mot öppet vatten. Vi hade en underbar dag till sjöss omgivna av mängder av vackra skutor och båtar i olika form, färg och storlek. Halv fem var vi åter förtöjda vid kajen och jag gjorde ett besök i den välutrustade skeppshandel för att byta ut den tretton år gamla seglarjackan jag köpt här vid mitt senaste besök mot en ny. Efter middagen lite promenad i gamla stan där vi sailors så småningom törstande hamnade på en italiensk uteservering precis bakom Mariakyrkan. Vi läskade oss med en kall Rostocker alltmedan mörkret lade sig i den kvava och varma natten. Åska och regn lät inte vänta på sig. Efter ett par tyska bratwursts med senap, som serverades lite här och där i stånden längs med kajen, återvände vi, strax före midnatt , blöta och mätta till värmen i kajutan. I Rostock var det för övrigt ett riktigt mänskligt kringarrangemang jämfört med vår svenska motsvarighet ty klockan elva var alla konserter och jippon slut och det blev åter tyst och lugnt på området. Väderläget var lite oroligt och utsikterna för lördagsnatten var storm. På grund av detta upprättades ett ankarvaktsschema för natten. Detta innebar att eleverna i tvåtimmarspass vaktade förtöjningar mm alltmedan jag trygg och lugn snusade gott i min koj.

På fredag morgon kunde vi alla konstatera att stormen aldrig kom men sånt kan man ju inte chansa på. Vi hade ingen gästsegling under fredagen som för  övrig också bjöd på kraftiga regnskurar under förmiddagen.

Under bomtältet var det dock fortfarande torrt så där höll vi till och splitsade, taglade och tränade på olika knopar alltmedan folk på kajen glatt stannade upp för att titta på våra sjömansarbeten. Det var vid sådana ögonblick som vår supersäljare Sara passade på att sälja ett och annat Sarpenvykort. Under eftermiddagen turades vi om att vara lediga och passa båten. En del åkte till sjöfartsmuseet, andra gick på rundvandring i stan. Själv stannade jag kvar på båten för att göra lite underhållsarbete och baka vaniljbullar – ett alltid lika uppskattat inslag bland besättningen – samt finnas på plats när våra skutgrannar återkom efter dagens seglats och det blev dags för Sarpen att lämna plats åt de större båtarna som skulle ligga närmast kaj.

Knop och tagling

Lördag morgon hann jag med en promenad längs kajen för att titta på flera båtar samt att göra en snabbvisit på Hoppet som låg förtöjd vid en pontonbrygga någon kilometer längre bort. Efter frukost var det dags för oss att, i konvoj tillsammans med övriga skutor som hade seglats inbokad, lämna Rostock för att återvända hem. Vinden var frisk västlig och vi passade på att gå upp i lä bakom en färja som låg förtöjd i Warnemündes inlopp för att hissa segel innan vi kom ut på öppet hav. Flera skutor valde att vända vid inloppet och inte gå ut till havs på grund av blåsten och de stora, vitskummande vågorna. På väg ut mötte vi Hoppet som vänt för att gå in igen och vi vinkade en sista gång farväl åt våra landsmän och i mitt fall bygrannar innan vi satte nordlig kurs upp mot Möns klint.

Dagen blev solig och grann och vi kämpade på i den hårda vinden tills natten kom och hundvakten återigen var min. Nu var besättningen lite mera van så att de orkade arbeta under sin vakt även om det gungade. När jag vaknade vid frukost halv åtta, var vi åter i höjd med Sandhammaren och jag kände mig som hemma. Men det kom att dröja ytterligare tre timmar innan vi låg förtöjda vid kaj i Simrishamn. Vinden ökade plötsligt och vi fick ett par kämpiga timmar då vi kryssade utanför skillingekusten. Den redan trötta besättningen fick göra en sista insats när vi i hällande regn skulle göra ett slag strax utanför Gislövs Hammar. För utomstående hade det nog tett sig som om alla var de värsta ovänner, för tongångarna var höga för att nå fram i blåsten. Dessutom kinkade en del rep under vändningen och en nagel (inte någon av mina nylackade röda…) som höll klyvarskotet gick tvärs av. Men efter lite rivande och slitande och flyttande av nagel från mastbänken fick vi skutan vänd på rätt kurs utan några fler incidenter. Väl inne i Simrishamn hade någon trots vår “reserverad för Sarpen”-skylt tagit vår plats så att vi inte hade någonstans att förtöja. Intendenten hade middagen klar och för att hinna få varm mat – förtöjde vi på kustbevakningens plats. Men ska det vara på tvären så ska det… så nästan omedelbart när vi satt oss till bords kom KBV inångandes i hamnbassängen och vi blev tvungna att flytta ut på vinddrivarkajen. Efter de goda biffarna nere i byssans värme tog nattens och förmiddagens slit ut sin rätt och en viss trötthet började ge sig tillkänna. Det är nu det är en fördel att vara elev – ty när de mönstrat av har vi andra ytterligare någon timmes arbete kvar med att sortera och tömma skåp, kyl och kättingbox, plocka av madrasskydd till tvätt, slänga sopsäckar, återställa i maskin, snygga till på däck, beslå klart segel, sätta upp bomtältet, skriva rent loggboken mm. Väl hemma lägger man sig tidigt i sin egen goa säng, somnar bums och drömmer redan om nästa seglingsäventyr med galeasen Sarpen av Simrishamn!  

Nyckelbesättning för denna tur var:
Anders Berg, skeppare
Fredrik Kokacka, styrman
Henric Malmberg, maskinist
Sara Ericsson, instruktör
Carl-Johan Kokacka, instruktörselev
Beat Senn, intendent

och jag själv…….. 

Christine F

 
Bookmark and Share

Uppdaterad: 2017-06-12